Takeshi Shimoda (1901-1934)
Takeshi Shimoda var Gichin Funakoshi's främsta assistent, runt tidigt 1930-tal. Han var huvudansvarig över en grupp karatekas (där bl.a Gigo och Egami ingick i) som hade till uppgiften att sprida karaten genom olika demonstrationer. Han var expert inom Nen-ryū (Kendo) och studerade även Ninpo (Ninjutsu). Under en av resorna blev Shimoda allvarligt sjuk och dog strax efter en demonstration, han blev 33 år gammal.
Gigo "Yoshitaka" Funakoshi (1906-1945)
Gigo eller Yoshitaka Funakoshi beroende på hur man utläser hans kanji är den tekniska skaparen av den "Moderna Japanska Karaten" och den person som har haft den största inverkan på stilen: Shōtōkan (inofficielt). Han var Gichin Funakoshi's tredje son och föddes på ön Okinawa. Han började träna formellt när han var 12 år gammal men redan i mycket unga år så kom han i kontakt med Tode-jutsu. Han följde ofta med sin far (Gichin) när han tränade och kom på så sätt i kontakt med mästarna Ankō Itosu Yasutsune och Azato Yasutsune.
Vid 7-års ålder fick han den för tiden dödliga diagnosen "Tuberkulos" och läkarna uppskattade att han inte skulle leva längre än till 20-års ålder. Med facit i handen bestämde han sig för att lägga ner all sin tid och energi i att utvecklas till en så högnivå som det var möjligt, innan sjukdomen skulle sätta stopp för honom.
Medans han far (Gichin) var ansvarig för att omvandla Tote-jutsu mot en mer filosofiske väg "Dō", så var Gigo den som utvecklade Tode mot att bli en helt ny och praktisk kampform som skiljde sig helt från den man utövade på ön Okinawa.
Trots att han var kortvuxen, så var han oerhört kraftfull för sin storlek. Han kom att bli ett fenomen inom kampkonsten som nådde en enastående nivå. Han anses fortfarande som den bästa utövaren både tekniskt och fysiskt sätt. Mästaren Shigeru Egami betraktade honom som ett geni. Egami berättade hur Gigo tränade mot en makiwara "Hans slag var fantastiska, han intog ställningen Kiba-dachi med armarna hängandes längs med sidorna och utförde slagen med en sådan kraft att makiwaran spräcktes i två delar utan att han ens rörde höfterna". Gigo ansåg nämligen att kraften i teknikerna måste komma från en naturlig position med armarna hängandes längs med kroppen.
Hans vilja och fysiska styrka blev avgörande för skapandet av nya tekniker. Medans man i Tode på ön Okinawa betonade utveckling av övre extremiteterna så började Gigo utveckla de nedre extremiteterna. Han tog vid där Takeshi Shimoda hade påbörjat. Förändringarna var bl.a nya och djupare ställningar som: Fudō-dachi, nya sparktekniker utvecklades med högre knälyft som utfördes i Jodan-nivå: Mawashi-geri, Yoko-geri, Ushiro-geri. Man ändra från Shomen-kamae i blockering till Hanmi-kamae. Kampformen blev mer aggressivare med betoning på anfall/strid. Gigo insisterade på låga ställningar, långa attacker (O-waza) med olika kombinationer. Han betonade även användandet av Oizuki och Gyakuzuki-tekniker.
Träningen var mycket hård och alla förväntades att anstränga sig hårt. Hans inställning var att man måste ge dubbelt så mycket under träningen än i en verklig konfrontation. När Gigo tog över huvudansvaret för träningarna så blev det mer fysiskt krävande. Det gillades ej av en del seniorelever som valde att lämnade Funakoshi huset (Shoto-kan).
Hans far Gichin godkände det Gigo kom fram till, trots att det ibland motsade hans egna läror. Gigo var högt respekterad och hölls i hög aktning av sina elever. Under hans ledarskap skedde stora förändringar som såg dagens ljus mellan åren 1930-1945.
Det mesta av utveckling skedde i Kumite som var Gigo's stora passion medan hans far lade tonvikten på kata som det var brukligt enligt traditionen. Först av allt införde Gigo: Gohon-kumite (femstegssparring) ett system väldigt likt den i Kendo som han studerade under mästaren Hakudo Nakayama. 1933 kom så Kihon Ippon Kumite (ett stegs sparring) följt av Jiyu Ippon Kumite (ettstegs sparring i rörelse). Slutligen kom Ju-kumite (fri sparring) 1935. Han var mycket förtjust i kumite formerna som hade influenser från Kendō. Formerna inspirerade senare till en ny kata: Ten No Kata. Till sin hjälp hade Gigo: Shigeru Egami, Genshin Hironishi, Tadao Okuyama m.m. som alla hjälpte till att utveckla karaten på sitt sätt.
År 1936 publicerades boken: Karate-dō Kyohan, där det sägs att Gigo skrivit den tekniska materialet, hans far de inledande kapitlen och den historiska delen. Boken innehöll de grundläggande tekniker men framförallt så innehöll det nya versioner av kata som hade utvecklats fram. Den här boken representerar födelsen av "Karate-dō" som en ny modern Japansk kampform och hade lämnat Tode-jutsu och Okinawa bakom sig.
Gigo och Gichin Funakoshi publicerade en ny bok 1943 "Karate-dō Nyumon". Med andra världskriget i full gång, de hårda levnadsvillkoren, den hårda träning som bedrevs, ledde senare fram till att Gigo avled 1945 endast 39-år gammal av sin sjukdom.
Många av hans elever gick en säker död till mötes då de sändes ut i kriget mot de allierade. Shotokan-dojon hade förstörts av de allierades bombningar. Kunskaperna som Gigo och gruppen hade kommit fram till ändrad riktning och kunskaper höll på att gå om intet.
Men Gigo's skapelse lever än i dag. Varje gång du utför en teknik och tränaren manar dig till mera: Kime!!! Så påminns vi om att anstränga oss och ta i "dubbelt" så mycket .
Gigo's karate är i dag högst levande...
Vid 7-års ålder fick han den för tiden dödliga diagnosen "Tuberkulos" och läkarna uppskattade att han inte skulle leva längre än till 20-års ålder. Med facit i handen bestämde han sig för att lägga ner all sin tid och energi i att utvecklas till en så högnivå som det var möjligt, innan sjukdomen skulle sätta stopp för honom.
Medans han far (Gichin) var ansvarig för att omvandla Tote-jutsu mot en mer filosofiske väg "Dō", så var Gigo den som utvecklade Tode mot att bli en helt ny och praktisk kampform som skiljde sig helt från den man utövade på ön Okinawa.
Trots att han var kortvuxen, så var han oerhört kraftfull för sin storlek. Han kom att bli ett fenomen inom kampkonsten som nådde en enastående nivå. Han anses fortfarande som den bästa utövaren både tekniskt och fysiskt sätt. Mästaren Shigeru Egami betraktade honom som ett geni. Egami berättade hur Gigo tränade mot en makiwara "Hans slag var fantastiska, han intog ställningen Kiba-dachi med armarna hängandes längs med sidorna och utförde slagen med en sådan kraft att makiwaran spräcktes i två delar utan att han ens rörde höfterna". Gigo ansåg nämligen att kraften i teknikerna måste komma från en naturlig position med armarna hängandes längs med kroppen.
Hans vilja och fysiska styrka blev avgörande för skapandet av nya tekniker. Medans man i Tode på ön Okinawa betonade utveckling av övre extremiteterna så började Gigo utveckla de nedre extremiteterna. Han tog vid där Takeshi Shimoda hade påbörjat. Förändringarna var bl.a nya och djupare ställningar som: Fudō-dachi, nya sparktekniker utvecklades med högre knälyft som utfördes i Jodan-nivå: Mawashi-geri, Yoko-geri, Ushiro-geri. Man ändra från Shomen-kamae i blockering till Hanmi-kamae. Kampformen blev mer aggressivare med betoning på anfall/strid. Gigo insisterade på låga ställningar, långa attacker (O-waza) med olika kombinationer. Han betonade även användandet av Oizuki och Gyakuzuki-tekniker.
Träningen var mycket hård och alla förväntades att anstränga sig hårt. Hans inställning var att man måste ge dubbelt så mycket under träningen än i en verklig konfrontation. När Gigo tog över huvudansvaret för träningarna så blev det mer fysiskt krävande. Det gillades ej av en del seniorelever som valde att lämnade Funakoshi huset (Shoto-kan).
Hans far Gichin godkände det Gigo kom fram till, trots att det ibland motsade hans egna läror. Gigo var högt respekterad och hölls i hög aktning av sina elever. Under hans ledarskap skedde stora förändringar som såg dagens ljus mellan åren 1930-1945.
Det mesta av utveckling skedde i Kumite som var Gigo's stora passion medan hans far lade tonvikten på kata som det var brukligt enligt traditionen. Först av allt införde Gigo: Gohon-kumite (femstegssparring) ett system väldigt likt den i Kendo som han studerade under mästaren Hakudo Nakayama. 1933 kom så Kihon Ippon Kumite (ett stegs sparring) följt av Jiyu Ippon Kumite (ettstegs sparring i rörelse). Slutligen kom Ju-kumite (fri sparring) 1935. Han var mycket förtjust i kumite formerna som hade influenser från Kendō. Formerna inspirerade senare till en ny kata: Ten No Kata. Till sin hjälp hade Gigo: Shigeru Egami, Genshin Hironishi, Tadao Okuyama m.m. som alla hjälpte till att utveckla karaten på sitt sätt.
År 1936 publicerades boken: Karate-dō Kyohan, där det sägs att Gigo skrivit den tekniska materialet, hans far de inledande kapitlen och den historiska delen. Boken innehöll de grundläggande tekniker men framförallt så innehöll det nya versioner av kata som hade utvecklats fram. Den här boken representerar födelsen av "Karate-dō" som en ny modern Japansk kampform och hade lämnat Tode-jutsu och Okinawa bakom sig.
Gigo och Gichin Funakoshi publicerade en ny bok 1943 "Karate-dō Nyumon". Med andra världskriget i full gång, de hårda levnadsvillkoren, den hårda träning som bedrevs, ledde senare fram till att Gigo avled 1945 endast 39-år gammal av sin sjukdom.
Många av hans elever gick en säker död till mötes då de sändes ut i kriget mot de allierade. Shotokan-dojon hade förstörts av de allierades bombningar. Kunskaperna som Gigo och gruppen hade kommit fram till ändrad riktning och kunskaper höll på att gå om intet.
Men Gigo's skapelse lever än i dag. Varje gång du utför en teknik och tränaren manar dig till mera: Kime!!! Så påminns vi om att anstränga oss och ta i "dubbelt" så mycket .
Gigo's karate är i dag högst levande...
Genshin Hironishi (Motonobu Hironishi) (1913-1999)
Föddes 1 januari 1913 i staden Kyoto. Han började träna karate 1931, då han var 19 år gammal, vid Waseda University. Blev senare huvudinstruktör på Chuo-universitet. Var nära vän med Gigo. Hironishi var även med i den grupp utövare som hade till uppgift att utveckla karaten (speciellt kumite). När mästaren Shigeru Egami dog 1981, så tog Genshin över ledarskapet för Japan Shoto-kai Karate-do, som han höll till 1995. Han var även den tränare som Kase följde längst (ca.7 år).
Taiji Kase (1929-2004)
Föddes 9 februari 1929 i Chiba, Tokyo. Hans far Nobuaki Kase var en känd instruktör och högt graderad (5 dan) i Judô. Vid 6-års ålder så började unge Kase att träna judo. Han kom att lära känna mästare som: Kyuzo Mifune, Masahiko Kimura, Mas Oyama (senare grundare av karate stilen Kyokushinkai) samt O Sensei Morihei Ueshiba (grundare av Aikido).
1944 vid en ålder av 15år, graderade han till graden 2 dan (nidan) i Judō. Samma år läste han Gichin Funakoshis bok "Karate-dô Kyohan" och blev intresserad av den då fortfarande mystiska kampkonsten. En dag begav sig till mästare Gichin Funakoshis träningshall (Shoto-kan).
När han kom fram så fick han se Gigo Funakoshi (Gichin Funakoshi's tredje son) stå på ett ben och utföra sparktekniker (Keri-waza) långsamt med fullkontroll (Mae-geri, Mawashi-geri och Yoko-geri). Därefter utförde han dem i snabb följd med samma ben. Utförandet var med en så stor kraft och snabbhet att han häpnade. Känslan av den kraft som Gigo utförde sparkarna fastnade i Kase minne under hela hans liv. Han kände direkt att det var karate han vill träna och inget annat.
De tyckte först att Kase var för ung för att få börja träna, men gav till slut med sig. De förstod att han menade allvar när han berättade att han tränade Judô seriöst och att hans far var en berömd instruktör. Han minns att de som tränade karate var tvungna att informera polisen då det ansågs som levandevapen.
Mer och mer av hans tid gick åt till träna karate varpå hans träning med judon blev allt mer lidande. Till slut fick han ge upp judon då karaten tog upp all hans tid. Han åt, sov och tränade karate. Han tyckte att det var bättre att fokusera och utföra en sak ordentligt, än att försöka koncentrera sig på olika kampsystem.
Kase tränade under ett flertal olika instruktörer i dôjôn. De tränare som kom att influera honom och sätta sin prägel på Kase var: Gigo "Yoshitaka" Funakoshi, Tadao Okyuama samt hans huvudsakliga tränare Genshin Hironishi. Vid tiden hade Gichin Funakoshi själv dragit sig tillbaka som instruktör, men kunde ibland övervaka eller komma med råd. Andra tränare i dojon som Kase mindes var Yoshiaki Hayashi och Wado Uemura. Gigo Yoshitaka var nu överhuvud och ledare.
Vid 16-års ålder hade han tagit värvning i flottan precis som många andra ungdomar och hade som mål att bli kamikazepilot. Samma dag han skulle sändas ut på uppdrag kapitulerade Japan och kriget slutade. Dôjôn hade nu blivit totalförstörd av de allierades flygbombningar. Gigo Funakoshi hade avlidit i sjukdom. Unge Kase kunde inte hitta någon träningshall för karate så han anslöt till judon igen och graderades till 3 dan.
Med Gigo's död och med många seniorelevers försvinnande i kriget, så försvann mycket av de kunskaper och ideer som tagits fram.
1946 så reformerade Gichin Funakoshi om hela karate-gruppen. Samma år var Kase tillbaka och graderades till 1 dan (shodan).
1949 tog han 3 dan (Sandan). Han var nu kapten över Senshu-universitet karatelag.
1951 tog han sin examen i Economic Science vid Senshu-universitetet. Kase och Jotaro Takagi frågade om Genshin Hironishi kunde öppna en dojo där de kunde träna och följa honom. Men Genshin hade andra planer. Han var journalist och ville fullfölja sitt yrke just då.
1956 kom en förfrågan från Hidetaka Nishiyama (JKA) till Kase om han skulle kunna tänka sig att ansluta sig till dem. JKA var i behov av en person som hade de tekniska kunskaper från Shoto-kan dojon.
Kases högsta önskan var att bli professionell karateinstruktör. Han frågade Genshin Hironishi om han fick ansluta till JKA för att där träna karate på heltid. Hironishi godkände hans önskan, varpå han anslöt sig till den nya organisationen. Han lärde ut kata-former som ännu ej fanns med i JKA's sybyllus. Gichin Funakoshi vägrade lära ut mer än 15 st kata.
JKA bestod då av fyra instruktörer: M.Nakayama, H.Nishiyama, Okazaki och T.Kase. De först instruktörseleverna var Mikami och Hirokazu Kanazawa. Då Nakayama och Nishiyama reste mycket under den första tiden av JKA's begynnelse, så var det Kase som fick ta hand om träningen samt de första instruktörsutbildningarna (som var tre gånger per dag). Masatoshi Nakayama förblev chefsinstruktör för JKA ända fram till sin död 1987.
JKA blev världens största karate organisation som hade målet att sprida ut karaten över hela världen. Kase hjälpte till att ta fram unga lovande instruktörer och fighters så som: Keinosuke Enoeda, Ochi, Hiroshi Shirai, Hirokazu Kanazawa m.m. Taiji Kase var också den som bar huvudansvaret att ta sig an alla "utmaningar" inre som yttre angelägenheter som riktades mot JKA. Kase förlorade aldrig en fight.
1964 lämnade så Kase Japan för att globalisera karaten.
1965 åkte han till Sydafrika och senare till England med instruktörerna: Kanazawa, Enoeda och Shirai. Kort där efter åkte han på en turné till USA, Tyskland, Nederländerna och Belgien.
1967 tillbringade han en tid i Milano Italien för att hjälpa Shirai att etablera sig som chefsinstruktör där. Senare samma år anlände han till Paris i Frankrike där han bestämde sig att slå sig till ro med sin familj. Han blev chefsinstruktör för JKA i Europa.
När nu Kase hade bosatt sig i Frankrike, så bestämde han sig för att för att fortsätta utveckla de idéerna han en gång hade lärt sig (under 1940-talet) av sina tidigare tränare Gigo, Hironishi och Okyuma jämte JKA's riktlinjer. Han studerar därför djupare i olika filosofiska, teoretiska och pedagogiska ämnen för att förbättra och effektivisera karaten.
Som ny i ett främmande land blev Kase ofta utmanad av flera olika mästare från eliten inom den europeiska karate. Han segrade i all utmaningar och sakta men säkert blev hans karate accepterad och beundrad. När han nu hade bevisat att hans karate fungerade utmärkt, så tog det inte en lång stund innan han fick många nya elever och öppnade en dojo i Paris. Kase hade även öppet i dojon för "utmaningar" och förlorade aldrig i en sådan.
1986 bestämde sig Kase för att stänga sin dojo i Paris, för att resa runt ut i världen och lära ut sin form av karate.
1987 efter M.Nakayamas död lämnade Kase JKA på grund av deras inre politiska problem. Kase var ej intresserad av byråkrati, han hade ett mål och det var att fortsätta att träna, utveckla och lära ut karaten som var hans stora passion.
1989 så skapade han WKSA (World Karate-Do Shotokan Academy) tillsammans med Hiroshi Shirai i Italien. Det nya organisationen tillkom för att lära ut en mer avancerad och djupare förståelse inom karaten samt vidareutveckla kunskaperna han lärt sig i Shoto-kan dojon.
2001 skapades SRKHIA (Shotokan-Ryu Kase Ha Instructors Academy) av hans senior elever runt honom. Organisationen var icke kommersiell,icke politisk och öppen för alla med med 3:e dan (sandan) och högre som ville vidareutvecklas Kases karate kom att benämnas "Kase-ha" vilket betyder: med hans prägel och metod.
2004 avlider Kase i Frankrike.
Trots att Kase gick över till JKA tidigt så hade han kvar sin lojalitet till sina tidigare tränare och kollegor inom NKS (Nihon Karate-do Shotokai). Han var en man som inte såg några begränsningar oavsett organisationstillhörighet. Politik var han inte intresserad av, träningen var hans liv och hans mål var att ständigt förbättra sina tekniker.
Kase var en samurajen i modern tid. Han var en glad person som levde livet till fullo för Budōn. Hans karate var effektiv och det fanns inga onödig rörelser eller tekniker, utan allt hade ett mål: more power, more kime!
Hans elever fortsätter idag att sprida och utveckla den speciella form av karate runtom i världen. Det är vår plikt "Giri" gentemot Gichin och Gigo Funakoshi samt Taiji Kase att utveckla och föra karaten vidare in i framtiden.
Kase inspirerade många människor runtom om i världen. Det i sin tur har givit upphov till många olika "Kase-ha" organisationer runtom i världen...
1944 vid en ålder av 15år, graderade han till graden 2 dan (nidan) i Judō. Samma år läste han Gichin Funakoshis bok "Karate-dô Kyohan" och blev intresserad av den då fortfarande mystiska kampkonsten. En dag begav sig till mästare Gichin Funakoshis träningshall (Shoto-kan).
När han kom fram så fick han se Gigo Funakoshi (Gichin Funakoshi's tredje son) stå på ett ben och utföra sparktekniker (Keri-waza) långsamt med fullkontroll (Mae-geri, Mawashi-geri och Yoko-geri). Därefter utförde han dem i snabb följd med samma ben. Utförandet var med en så stor kraft och snabbhet att han häpnade. Känslan av den kraft som Gigo utförde sparkarna fastnade i Kase minne under hela hans liv. Han kände direkt att det var karate han vill träna och inget annat.
De tyckte först att Kase var för ung för att få börja träna, men gav till slut med sig. De förstod att han menade allvar när han berättade att han tränade Judô seriöst och att hans far var en berömd instruktör. Han minns att de som tränade karate var tvungna att informera polisen då det ansågs som levandevapen.
Mer och mer av hans tid gick åt till träna karate varpå hans träning med judon blev allt mer lidande. Till slut fick han ge upp judon då karaten tog upp all hans tid. Han åt, sov och tränade karate. Han tyckte att det var bättre att fokusera och utföra en sak ordentligt, än att försöka koncentrera sig på olika kampsystem.
Kase tränade under ett flertal olika instruktörer i dôjôn. De tränare som kom att influera honom och sätta sin prägel på Kase var: Gigo "Yoshitaka" Funakoshi, Tadao Okyuama samt hans huvudsakliga tränare Genshin Hironishi. Vid tiden hade Gichin Funakoshi själv dragit sig tillbaka som instruktör, men kunde ibland övervaka eller komma med råd. Andra tränare i dojon som Kase mindes var Yoshiaki Hayashi och Wado Uemura. Gigo Yoshitaka var nu överhuvud och ledare.
Vid 16-års ålder hade han tagit värvning i flottan precis som många andra ungdomar och hade som mål att bli kamikazepilot. Samma dag han skulle sändas ut på uppdrag kapitulerade Japan och kriget slutade. Dôjôn hade nu blivit totalförstörd av de allierades flygbombningar. Gigo Funakoshi hade avlidit i sjukdom. Unge Kase kunde inte hitta någon träningshall för karate så han anslöt till judon igen och graderades till 3 dan.
Med Gigo's död och med många seniorelevers försvinnande i kriget, så försvann mycket av de kunskaper och ideer som tagits fram.
1946 så reformerade Gichin Funakoshi om hela karate-gruppen. Samma år var Kase tillbaka och graderades till 1 dan (shodan).
1949 tog han 3 dan (Sandan). Han var nu kapten över Senshu-universitet karatelag.
1951 tog han sin examen i Economic Science vid Senshu-universitetet. Kase och Jotaro Takagi frågade om Genshin Hironishi kunde öppna en dojo där de kunde träna och följa honom. Men Genshin hade andra planer. Han var journalist och ville fullfölja sitt yrke just då.
1956 kom en förfrågan från Hidetaka Nishiyama (JKA) till Kase om han skulle kunna tänka sig att ansluta sig till dem. JKA var i behov av en person som hade de tekniska kunskaper från Shoto-kan dojon.
Kases högsta önskan var att bli professionell karateinstruktör. Han frågade Genshin Hironishi om han fick ansluta till JKA för att där träna karate på heltid. Hironishi godkände hans önskan, varpå han anslöt sig till den nya organisationen. Han lärde ut kata-former som ännu ej fanns med i JKA's sybyllus. Gichin Funakoshi vägrade lära ut mer än 15 st kata.
JKA bestod då av fyra instruktörer: M.Nakayama, H.Nishiyama, Okazaki och T.Kase. De först instruktörseleverna var Mikami och Hirokazu Kanazawa. Då Nakayama och Nishiyama reste mycket under den första tiden av JKA's begynnelse, så var det Kase som fick ta hand om träningen samt de första instruktörsutbildningarna (som var tre gånger per dag). Masatoshi Nakayama förblev chefsinstruktör för JKA ända fram till sin död 1987.
JKA blev världens största karate organisation som hade målet att sprida ut karaten över hela världen. Kase hjälpte till att ta fram unga lovande instruktörer och fighters så som: Keinosuke Enoeda, Ochi, Hiroshi Shirai, Hirokazu Kanazawa m.m. Taiji Kase var också den som bar huvudansvaret att ta sig an alla "utmaningar" inre som yttre angelägenheter som riktades mot JKA. Kase förlorade aldrig en fight.
1964 lämnade så Kase Japan för att globalisera karaten.
1965 åkte han till Sydafrika och senare till England med instruktörerna: Kanazawa, Enoeda och Shirai. Kort där efter åkte han på en turné till USA, Tyskland, Nederländerna och Belgien.
1967 tillbringade han en tid i Milano Italien för att hjälpa Shirai att etablera sig som chefsinstruktör där. Senare samma år anlände han till Paris i Frankrike där han bestämde sig att slå sig till ro med sin familj. Han blev chefsinstruktör för JKA i Europa.
När nu Kase hade bosatt sig i Frankrike, så bestämde han sig för att för att fortsätta utveckla de idéerna han en gång hade lärt sig (under 1940-talet) av sina tidigare tränare Gigo, Hironishi och Okyuma jämte JKA's riktlinjer. Han studerar därför djupare i olika filosofiska, teoretiska och pedagogiska ämnen för att förbättra och effektivisera karaten.
Som ny i ett främmande land blev Kase ofta utmanad av flera olika mästare från eliten inom den europeiska karate. Han segrade i all utmaningar och sakta men säkert blev hans karate accepterad och beundrad. När han nu hade bevisat att hans karate fungerade utmärkt, så tog det inte en lång stund innan han fick många nya elever och öppnade en dojo i Paris. Kase hade även öppet i dojon för "utmaningar" och förlorade aldrig i en sådan.
1986 bestämde sig Kase för att stänga sin dojo i Paris, för att resa runt ut i världen och lära ut sin form av karate.
1987 efter M.Nakayamas död lämnade Kase JKA på grund av deras inre politiska problem. Kase var ej intresserad av byråkrati, han hade ett mål och det var att fortsätta att träna, utveckla och lära ut karaten som var hans stora passion.
1989 så skapade han WKSA (World Karate-Do Shotokan Academy) tillsammans med Hiroshi Shirai i Italien. Det nya organisationen tillkom för att lära ut en mer avancerad och djupare förståelse inom karaten samt vidareutveckla kunskaperna han lärt sig i Shoto-kan dojon.
2001 skapades SRKHIA (Shotokan-Ryu Kase Ha Instructors Academy) av hans senior elever runt honom. Organisationen var icke kommersiell,icke politisk och öppen för alla med med 3:e dan (sandan) och högre som ville vidareutvecklas Kases karate kom att benämnas "Kase-ha" vilket betyder: med hans prägel och metod.
2004 avlider Kase i Frankrike.
Trots att Kase gick över till JKA tidigt så hade han kvar sin lojalitet till sina tidigare tränare och kollegor inom NKS (Nihon Karate-do Shotokai). Han var en man som inte såg några begränsningar oavsett organisationstillhörighet. Politik var han inte intresserad av, träningen var hans liv och hans mål var att ständigt förbättra sina tekniker.
Kase var en samurajen i modern tid. Han var en glad person som levde livet till fullo för Budōn. Hans karate var effektiv och det fanns inga onödig rörelser eller tekniker, utan allt hade ett mål: more power, more kime!
Hans elever fortsätter idag att sprida och utveckla den speciella form av karate runtom i världen. Det är vår plikt "Giri" gentemot Gichin och Gigo Funakoshi samt Taiji Kase att utveckla och föra karaten vidare in i framtiden.
Kase inspirerade många människor runtom om i världen. Det i sin tur har givit upphov till många olika "Kase-ha" organisationer runtom i världen...
